Gigantua. Fluff 2, Lagen.

Gigantua har lagar på flera olika nivåer. Viktigast är Kalifens lagar. De måste respekteras av alla men är få till antalet. De upprätthålls av Kalifens garde, ett nätverk av byråkrater samt en tradition av lönsamt angiveri.
Förklaringar till lagarna har aldrig angivits, men det är i ärlighetens namn oväsentligt. Den som vill leva i staden följer lagen.

Kalifens lagar:

• Ingen får skada staden. Den här lagen är väldigt svårtolkad, men det är oftast uppenbart när någon bryter mot den.
• Ingen får föra in en armé i Gigantua. Garden och arméer som uppstår i staden är helt ok.
• Inga gudar får vistas i Gigantua. En väldigt tydlig lag, som ofta bryts. Men den respekteras av gudarna, som sköter sina affärer i staden ytterst snabbt och diskret.
• All handel beskattas. Kalifen förväntar sig 10% av all vinst i staden. Ofta går det att undfly beskattningen en tid, men de påkomna straffas vansinnigt hårt.
• Ingen får leva i Gigantua i mer än 100 år. Odöda, demoner och andra ickelevande varelser är undantag.

Under Kalifens lagar finns gott om lokala tillägg. Härskare i stadsdelar och folkgrupper är fria att leva under och upprätthålla egna lagar så länge dessa inte går mot Kalifens lag. Om någon driver in egna skatter skall denne ge 10% av dessa till kalifen.

Kalifens straff:

• Alla brott mot Kalifens lag straffas med döden.

Bonus.

I Gigantuas underjord finns ett fruktat kannibalfolk. De målar sina kroppar, smyckar sig med benknotor och för sina smäckra stridskanoter ut i stadens kanaler om nätterna, i jakt på kött och guld. Deras namn är deras yrkesbeskrivning. Rulla 2T6.

Namn del ett:

1. Blods
2. Våg
3. Ödes
4. Slingrande
5. Strids
6. Monster

Namn del två:

1. Tunga
2. Linjen
3. Kryparen
4. Båten
5. Öga
6. Dykaren.

De har inte överdrivet många namn, för de har inte överdrivet stora behov av olika professioner.

Gigantua. Fluff 1.

För drygt 1000 år sedan upptäckte en okänd äventyrare staden Gigantua och dess hjärta. Denne fann fantastiska skatter och utropade sig till Kalif av Gigantua och att all form av handel var öppen, men att ingen fick skada staden eller störa handeln.
Kort därefter började folk av olika slag att strömma in. Allianser slöts, artefakter hittades och stadsdelar togs i besittning. På något sätt slöt kalifen ett avtal med det vildsinta Örnfolket som årligen skickar en tribut på 1000 av sina främsta krigare för att bilda kalifens garde.

Magiker och religioner flyttade sakta in. Kalifen krossade flera kuppförsök med förbluffande makt.
Nuförtiden har staden flera miljoner invånare i ett komplicerat ekosystem baserat på missuppfattningar, kompromisser, handel, våld och kontanter. Kalifen ses av många nästan som en gud, så även på många platser runt om i världen.

Inga gudar får vistas i Gigantua, därför agerar kulter och halvgudar i deras namn.

Långt bort har något kallat de gråa bardernas uppror samlat stammar och civilisationer, deras agenter är redan på plats i staden. Korståget vill avsätta kalifen och utropa en av de sina som kalif av Gigantua. De skyr inga medel och har slutit pakter med de vidrigaste av makter. Detta är något som oftast avfärdas som helt meningslöst av Gigantuas befolkning.

De alviska klanerna flyttade alla in under de senaste 800 åren. Då det är olagligt att vistas i staden i över 100 år är det svårt att hålla en klan fungerande långsiktigt. Men det kan vara värt besväret. De kommer från väldigt olika och avlägsna platser, med ytterst varierande seder och stil. Gemensamt är deras hänsynslöshet och förmodade rikedom i kontanter och artefakter.

Norra Gigantuas gruvschakt har öppnats av en allians av tre dvärgklaner och ett otal dotterklaner. De har redan skördat enorma rikedomar i järn, juveler och magiska material. Infödda dvärgar drillas hårt och ingår sedan i försvarsgarden, där lär de sig ett hantverk samt bevakar gruvans, klanens, gardets eller sitt eget intresse. Skickliga hantverkare bjuds in från avlägsna dvärgnationer, så det är inte ovanligt att unga dvärgar tränas av de främsta mästarna.

Människor från världens alla hörn har hittat till staden, tagit med sin kultur och förökat sig. Det rör sig om alla former och färger. Allt från pulp-fi högutvecklade kulturer till knappt skrivande eller räknande 30-generationens elddemonsdyrkande träskjägare. De är oftast driftiga och måna om sin beväpning.

Orcher skeppas in i kullar vid riktigt låg ålder. De säljs som vakter eller krigare. Ibland kommer avelsorcher i staden undan, så här och var existerar orchkontrollerade områden. Den frifödda orchen är en överlevnadsmaskin i staden, men den har alla odds mot sig. Orcher dras ofta in i kriminalitet, och de utnytjas ofta till farliga uppgifter. Från orchfästena har det på senare år börjat komma rykten om mekaniska kroppsdelar och fruktansvärda förbannelser.

Den gäspande drakens folk har sakta ynglat fram en närvaro. De är segregerade efter sina ätter. Den gyllenfjällade varianten är för tillfället störst, tätt följd av de röda och de svarta. Även här råder stora kulturella skillnader. Men de är alla starkt knutna till elementen de härstammar från. Gemensamma drag är dock misstänksamhet mot icke-drakoniter och en stark tendens till lättja. Den vitfjällade stammen dyrkar en av sina honor. Hon påstås vara enormt stor, besitta enorm magisk kraft och kallas för Ishäxan.

Gigantua, eller, vad ska jag spela nu?

Efter att ha hittad D&D 5 i mitt knä för några veckor sedan har det snurrat lite tankar. "Vad ska jag använda det till" är kanske den vanligaste. Tidigare har jag varit Dungeonmaster för en ganska fri hexcrawl i OSR-anda. Den spelades med Lamentations of the Flame Princess, och den var kul. Men ärligt talat så hade nog jag roligare än spelarna. De ville helt enkelt ha lite mer regler att leka med, lite fler sätt att göra sina roller unika. Dessutom misstänker jag att de ville ha lite mer story och lite mindre mördarluffande.

Så jag tittade nyligen på Better than any man, blev kär och gav sedan upp hela tanken. D&D 5 känns som en dålig matchning och detta är ju mördarluffande i sitt esse.

Så tanken landade i Chronopia. Men jag har inga böcker kvar och känner inget behov av att skaffa dem igen. Dessutom har jag läst hela högen och spelat i den settingen ett otal gånger sedan den släpptes.

Sedan har jag i bakhuvet haft skelettet till en James Bond/ Barbarians of Lemuria kampanj ganska länge. Detta i kombination med ett nyligen väckt intresse för Warhammer, ett tidigare försök att skriva en Mutant Chronicles variant, enorma mängder lästa OSR-bloggar, massor med spelande genom åren och funderingar på att återuppliva bloggen.

Allt detta har marinerats i mitt kranium. Jag tänker mig helt enkelt att jag ska fila ihop en variant av Chronopia, anpassad för D&D 5.

Jag tänker kalla den för Gigantua. Den kommer vara en ganska skamlös kopia, men förhoppningsvis även innehålla en del spännande och kanske till och med nyskapande eget material.

I samband med detta kanske jag återstartar bloggen, det är åtminstone tanken.