Jag har spanat på Dungeon World. Eftersom vi just nu spelar med ganska hög omsättning av "karaktärer" så kommer här en hyfsat stulen utseendetabell. Så, ett ledord per kategori. Inga krav att rulla något, men kanske kan vara lite inspirerande när din senaste Fighter blir uppäten av en björn och du plötsligt är Magic-user...
Blick/ Ögon:
1 Jagad
2 Skarp
3 Galen
4 Visa
5 Eldig
6 Glada
7 Vänliga
8 Sorgsna
9 Vild
10 Obehaglig
11 Förförisk
12 Hård
13 Död
14 Flackande
15 Glittrande
16 Rådjur
17 Intelligent
18 Vaken
19 Lömsk
20 Kriminell
Hår:
1 Välkammat
2 Vilt
3 Fancy
4 Konstigt
5 Skallig
6 Trassligt
7 Flätat
8 Trimmat
9 Trendigt
10 Etniskt
11 Oljigt
12 Föränderligt
Klädsel:
1 Slitna
2 Stiliga
3 Finkläder
4 Resekläder
5 Billiga
6 Luftiga
7 Utmanande
8 Vanliga
9 Praktiska
10 Primitiva
11 Camouflagekläder
12 Överdrivna
Kropp:
1 Skrämmande
2 Smal
3 Knubbig
4 Vältränad
5 Välnärd
6 Tunn
7 Slapp
8 Kantig
9 Sliten
10 Undernärd
11 Senig
12 Stenhård
13 Byggd
14 Massiv
15 Vild
16 Kraftfull
17 Harmlös
18 Atletisk
19 Förfallande
20 Utsmyckad.
lördag 22 september 2012
torsdag 13 september 2012
Hench-hen
När rollpersoner annonserar ett behov hav följeslagare får de tillgång till d4 eller kanske d6 hyfsat lämpliga individer. Det kan ta några dagar för dem att dyka upp. Det beror helt på platsen, en bedömningsfråga helt enkelt.
Viktig detalj! En Hench-person har max hälften så hög level som rollpersonen som annonserar, så man kan inte skaffa sådana innan level 2.
Ok, några snabba slag här borde ordna allt viktigt.
Kön.
1-3 Man
4-6 Kvinna
Ras.
1-3 Människa
4 Dvärg
5 Halfling
6 Alv
Klass.
1-2 Fighter
3-4 Rouge
5 Cleric
6 Magic user
Namn.
1 Förnamn + Efternamn
2 Endast förnamn
3 Endast efternamn
4 Endast epitet
5 Förnamn + Epitet
6 Förnamn + Efternamn + Epitet
Utrustning (Ytterliggare utrustning: slå tärning och få allt upp till och med resultat)
Fighter: Huvudsakligt vapen (1-2 Enhands närstrid. 3-4 Tvåhands närstrid. 5-6 Avstånd), Dolk, Rustning (1 Padded, 2 Hide, 3 Leather, 4 Studded leather, 5 Ringmail, 6 Chainmail), 50% sköld, d10 dagar mat, 3d10 gp.
Rouge: Huvudsakligt vapen (1-2 Litet närstid, 3-4 Medium närstrid, 5-6 Avstånd), Dolk, Rustning ( 1-3 Padded, 4-6 Leather), d10 dagar mat, 3d10 gp,
Ytterliggare utrustning: 1 Lockpicks, 2 Candles, 3 Silk rope, 4 Oil flask, 5 Grappling hook, 6 Large sack.
Cleric: Huvudsakligt vapen (1-2 Enhands närstrid. 3-4 Tvåhands närstrid. 5-6 Avstånd), Holy symbol, Rustning (1 Padded, 2 Hide, 3 Leather, 4 Studded leather, 5 Ringmail, 6 Chainmail), Kläder, d10 dagar mat, 4d10 gp.
Ytterliggare utrustning: 4 Potion cure light wounds, 5 Scroll, 6 Potion cure light wounds.
Magic user: Huvudsakligt vapen (1-2 Litet närstid, 3-4 Medium närstrid, 5-6 Avstånd), Dolk, 50% Magiskt föremål (1 Ring of protection +1, 2-5 Scroll, 6 d2 Potions) Kläder, 4d10 gp, Spellbook (innehåller d4+1 spells per level hen kan använda).
För ytterliggare information används saker som andra har skrivit.
Har jag missat något viktigt?
Har jag missat något viktigt?
onsdag 12 september 2012
Spelrapport Sorgelandet 5. (in i the Wolflands)
Rollpersonerna är utvilade efter några dagar i Copperhand. De förhandlar fram lite mat och diverse verktyg för ytterligare en expedition till hus Urban. De ger sig av vid gott mod. Resan går förvånande lätt och de är en aning oroliga då de vet att Jätten är i trakten. Väl vid ruinen hittar de en större grupp Goblins. Dessa verkar ha slagit läger och leds förmodligen av en Orch eller något annat nasty.
Spelarna dividerar olika attackplaner och beslutar sig för att strunta i det hela.
De beger sig av mot det metalliska tornet i sydost via en mystisk väg genom skog och mark. Efter en helvetisk dag i vildmarken når de området runt vad som snarare visar sig vara en monolit. De upptäcker ett läger i närheten och bestämmer sig för att först undersöka detta. På väg mot lägret hittar de en märkligt död glänta markerad av en Blairwitch-aktig skulptur. I gläntan finns en halvt raserad tunnel där gruppens magiker skickar ner sin hund. Hunden återvänder inte och gruppen lämnar hålet i fred. Efter mörkrets infall når de lägerplatsen men upptäcks av vaktposter. Det visar sig vara ett Orchläger och en hård strid utbryter. Rollpersonerna driver Orcherna på flykten men tvingas själva fly när Orchernas förstärkning anländer. En jakt genom skogen slutar vid ett kärr där ytterligare en strid utbryter. Återigen drivs Orcherna på flykten, men ersätts av en mystisk grupp Människor, delvis bestående av Clerics och minst en Magiker. Det hela blir ytterst blodigt och rollpersonerna drivs till sist på flykt av motståndarnas överlägsna spellcasting.
Nu är de splittrade i mörkret.
Spelarna dividerar olika attackplaner och beslutar sig för att strunta i det hela.
De beger sig av mot det metalliska tornet i sydost via en mystisk väg genom skog och mark. Efter en helvetisk dag i vildmarken når de området runt vad som snarare visar sig vara en monolit. De upptäcker ett läger i närheten och bestämmer sig för att först undersöka detta. På väg mot lägret hittar de en märkligt död glänta markerad av en Blairwitch-aktig skulptur. I gläntan finns en halvt raserad tunnel där gruppens magiker skickar ner sin hund. Hunden återvänder inte och gruppen lämnar hålet i fred. Efter mörkrets infall når de lägerplatsen men upptäcks av vaktposter. Det visar sig vara ett Orchläger och en hård strid utbryter. Rollpersonerna driver Orcherna på flykten men tvingas själva fly när Orchernas förstärkning anländer. En jakt genom skogen slutar vid ett kärr där ytterligare en strid utbryter. Återigen drivs Orcherna på flykten, men ersätts av en mystisk grupp Människor, delvis bestående av Clerics och minst en Magiker. Det hela blir ytterst blodigt och rollpersonerna drivs till sist på flykt av motståndarnas överlägsna spellcasting.
Nu är de splittrade i mörkret.
tisdag 4 september 2012
söndag 2 september 2012
Chronopisk stämning (mina gamla försök till skönlitteratur)
I ingen ordning alls presenterar jag några texter. Dessa var mer eller mindre kopplade till saker vi spelade en gång i tiden.
1. (Angående att börja jobba i en Animists trädgård)
3. Bundna i en vagn.
Gecko vet vem som äger hans liv. Baira, den fete Sabranen, hade låtit sin orchiske kirurg skruva ihop hans kranium med en gigantisk metallplatta och räddat mycket av den gråa smeten från att rinna ut. Han hade haft tur och blivit utvald och räddad.
Den gången misslyckades han, den gången, en vecka sedan, kändes som ett år av smärta och förvirring sedan. Han och Äsaa hade blivit lömskt påhoppade under en indrivningstur. Det var ett troll som utan förvarning hade slagit honom i huvudet med en gigantisk spikklubba . Det hade fått hans kropp att volta in i väggen med huvudet först. Vittnen sade att det hade sprutat blod ur öronen på honom. Äsaa dog ögonblicket senare av en dolk i nacken och en avslutande smäll från redan nämnda klubba.
Någon hade skrivit under sin dödsdom och manövrerat mot Baira, det var nästan otänkbart.
Nu kunde gecko gå och prata, han var fortfarande yr och förvirrad, men han gjorde som han blev tillsagd. Han behövde inte ens stå upp just nu. jobbet var simpelt, håll koll på högen med bundna personer i vagnen, se till att säckarna inte trillar av, dräm till med klubban om det behövs.
4. Kampanjens namn: Jag far till Chronopia för att dö.
Serak, mördare, älskare och fredlös, blickade upp från sin döende blodsbroders sargade kropp. I det dunkla ljuset kunde han knappt urskilja snabba rörelser på torget utanför den tomma bazaren. Men han såg dem, och han fylldes på nytt av ursinne och stridslust.
– ”toroth yougg iää iää…” Vid Seraks sida kämpade Meddli´n med att få sin halvt igensvullnade mun att uttala besvärjelsens ord. Svett och smuts sträckade magikerns panna, blod och bläck fläckade hans kåpa. Serak tog två raska steg till det mindre av de två fallna trollen, han bände loss sin cronosklinga ur varelsens kranium och blickade åter mot torget. Nu verkade det stilla och tyst, givetvis ett trick, men ändå några ögonblicks andrum.
I skuggorna runt honom kunde han ana kamraternas sammanbitna närvaro. Drexus, den vanärade dvärgen, hade brutit av pilen i sitt lår och fattat posto ovanpå en bjälke vid grändens mynning. En stor kniv blänkte i hans hand. Tessla, liksom Serak en mänsklig krigare, satt hukad bakom en tunna, viskande dyrbara löften till amuletten hon burit sedan hennes fader gick bort. Hennes yxa, fortfarande fläckad av brosk och hjärna, låg vid hennes sida. Och från Gerach kunde han höra sammanbitna guturala svordommar. Det var betryggande att den sargade orchen fortfarande var stridbar. Serak kunde ha svurit på att ett av trollen fick in ett dödande slag under den korta bataljen. Och nu satt ochen och sågade i sin egen underarm, ett arbete som tydligen krävde både koncentration och svärande.
En vissling hördes från torget.
Serak kastade sig mot väggen och undkom med blotta förskräckelsen Meddli´ns öde när denne träffades av ett klarblått eldklot och förvandlades till en vrålande hög av smält kött och aska. I gränden kunde han ana omöjligt snabba gestalter närma sig med dragna svärd och dolkar.
Alvpojkarna hade tydligen tröttnat på leken och bestämt sig för att avsluta det hela själva.
-”KOM OCH SMAKA ER DÖD ALVPATRASK!” vrålade Tessla och mötte angriparna i mynningen till bazaren, hennes yxa virvlade likt döden själv och hon verkade inte ens märka att hennes huvud skiljdes från hennes kropp.
Serak mötte Gerachs blick, orchen var redo och i bärsärksrusets klor, blodet rann från hans stympade högerarm. Han hade många fallna vänner att hämnas…
Såga mig gärna, jag hoppas jag kan ta det :)
1. (Angående att börja jobba i en Animists trädgård)
Min mästare är en god man.
När jag först kom till honom var jag rädd och svag, men han tog hand om mig. Han gav mig ett hem här, högt bland tornen, med vacker utsikt mot havet och soluppgången. Han gav mig ett syfte, att vårda växterna i hans lustgård. Ofta kom han till mig under de första åren för att höra min sång, för att uppskatta mitt hantverk, för att beskåda min skönhet.
Min mästare är en god man. När hans släktingar eller vakter rörde mig eller hånade mig straffade han dem och när jag gjorde något fel förlät han mig. Men med åren blev hans besök färre, inga nya växter kom till min trädgård, inga vakter eller andra kom för att störa mig. Först njöt jag av min ensamhet och min utsikt, min trädgård och soluppgången.
2. (Färdigheten Chronopiska trädgårdar)
Izim fokuserar all koncentration på att tvinga skuggorna att dölja hans hukade steg. Allt hänger på att inte bli upptäckt, att få chansen. De hade tagit allt ifrån honom. Hans öga, vänstra hand, namn, magiska licens och nu även hans syster.
Den fördöljande Alvkåpan höll han tätt sluten kring sig när han stannade vid en sidenlönn och spejade mot stallarna. I det svaga månskenet kunde han urskilja en ensam vaktpost vid porten. Att det kunde gå så lätt hade han aldrig kunnat tänka sig.
Han förstår sitt misstag en aning försent. Svamparna på lönnen hade redan hunnit insupa hans kroppsvärme och sträckt ut sina hullingförsedda nässelspröt, Kroppen vägrade lyda honom och han hasade sakta mot marken. Han förbannar sin dumhet med orörliga läppar, detta borde inte ha hänt honom, han har ju studerat vanliga fällor i chronopiska trä...
När jag först kom till honom var jag rädd och svag, men han tog hand om mig. Han gav mig ett hem här, högt bland tornen, med vacker utsikt mot havet och soluppgången. Han gav mig ett syfte, att vårda växterna i hans lustgård. Ofta kom han till mig under de första åren för att höra min sång, för att uppskatta mitt hantverk, för att beskåda min skönhet.
Min mästare är en god man. När hans släktingar eller vakter rörde mig eller hånade mig straffade han dem och när jag gjorde något fel förlät han mig. Men med åren blev hans besök färre, inga nya växter kom till min trädgård, inga vakter eller andra kom för att störa mig. Först njöt jag av min ensamhet och min utsikt, min trädgård och soluppgången.
En dag kom det en liten pojke till lustgården. Han sa att han var min son, att han var sänd av min mästare för att hålla mig sällskap. Min lycka kände inga gränser och jag överöste pojken med gåvor. De vackraste blommorna och högtidligaste sångerna. Vi var lyckliga, jag och min son. Men vår lycka blev kortvarig. Pojken började klaga över hunger trots att han fick de mest exotiska blmbladen. Han blev svag och sjuk, tiggde om mat som om det var viktigare än kärleken mellan mor och son. Jag kom på honom med att försöka snärja de vackra fåglarna som ibland vilar i min trädgård och tvingades straffa honom, det är mästarens fåglar. Min son blev allt mer tystlåten och stilla.
En morgon stod en ny pojke i min trädgård. Han sa att han var min son. Min lycka kände inga gränser.
Min mästare är en god man. Han har skickat mig många söner och döttrar genom åren, jag har älskat dem alla. Tillsammans har vi vårdat mästarens blommor och träd, sjungit vackra sånger och avnjutit de mest fantastiska soluppgångar.
Min mästare är en god man.
En morgon stod en ny pojke i min trädgård. Han sa att han var min son. Min lycka kände inga gränser.
Min mästare är en god man. Han har skickat mig många söner och döttrar genom åren, jag har älskat dem alla. Tillsammans har vi vårdat mästarens blommor och träd, sjungit vackra sånger och avnjutit de mest fantastiska soluppgångar.
Min mästare är en god man.
2. (Färdigheten Chronopiska trädgårdar)
Den fördöljande Alvkåpan höll han tätt sluten kring sig när han stannade vid en sidenlönn och spejade mot stallarna. I det svaga månskenet kunde han urskilja en ensam vaktpost vid porten. Att det kunde gå så lätt hade han aldrig kunnat tänka sig.
Han förstår sitt misstag en aning försent. Svamparna på lönnen hade redan hunnit insupa hans kroppsvärme och sträckt ut sina hullingförsedda nässelspröt, Kroppen vägrade lyda honom och han hasade sakta mot marken. Han förbannar sin dumhet med orörliga läppar, detta borde inte ha hänt honom, han har ju studerat vanliga fällor i chronopiska trä...
Gecko vet vem som äger hans liv. Baira, den fete Sabranen, hade låtit sin orchiske kirurg skruva ihop hans kranium med en gigantisk metallplatta och räddat mycket av den gråa smeten från att rinna ut. Han hade haft tur och blivit utvald och räddad.
Den gången misslyckades han, den gången, en vecka sedan, kändes som ett år av smärta och förvirring sedan. Han och Äsaa hade blivit lömskt påhoppade under en indrivningstur. Det var ett troll som utan förvarning hade slagit honom i huvudet med en gigantisk spikklubba . Det hade fått hans kropp att volta in i väggen med huvudet först. Vittnen sade att det hade sprutat blod ur öronen på honom. Äsaa dog ögonblicket senare av en dolk i nacken och en avslutande smäll från redan nämnda klubba.
Någon hade skrivit under sin dödsdom och manövrerat mot Baira, det var nästan otänkbart.
Nu kunde gecko gå och prata, han var fortfarande yr och förvirrad, men han gjorde som han blev tillsagd. Han behövde inte ens stå upp just nu. jobbet var simpelt, håll koll på högen med bundna personer i vagnen, se till att säckarna inte trillar av, dräm till med klubban om det behövs.
4. Kampanjens namn: Jag far till Chronopia för att dö.
Serak, mördare, älskare och fredlös, blickade upp från sin döende blodsbroders sargade kropp. I det dunkla ljuset kunde han knappt urskilja snabba rörelser på torget utanför den tomma bazaren. Men han såg dem, och han fylldes på nytt av ursinne och stridslust.
– ”toroth yougg iää iää…” Vid Seraks sida kämpade Meddli´n med att få sin halvt igensvullnade mun att uttala besvärjelsens ord. Svett och smuts sträckade magikerns panna, blod och bläck fläckade hans kåpa. Serak tog två raska steg till det mindre av de två fallna trollen, han bände loss sin cronosklinga ur varelsens kranium och blickade åter mot torget. Nu verkade det stilla och tyst, givetvis ett trick, men ändå några ögonblicks andrum.
I skuggorna runt honom kunde han ana kamraternas sammanbitna närvaro. Drexus, den vanärade dvärgen, hade brutit av pilen i sitt lår och fattat posto ovanpå en bjälke vid grändens mynning. En stor kniv blänkte i hans hand. Tessla, liksom Serak en mänsklig krigare, satt hukad bakom en tunna, viskande dyrbara löften till amuletten hon burit sedan hennes fader gick bort. Hennes yxa, fortfarande fläckad av brosk och hjärna, låg vid hennes sida. Och från Gerach kunde han höra sammanbitna guturala svordommar. Det var betryggande att den sargade orchen fortfarande var stridbar. Serak kunde ha svurit på att ett av trollen fick in ett dödande slag under den korta bataljen. Och nu satt ochen och sågade i sin egen underarm, ett arbete som tydligen krävde både koncentration och svärande.
En vissling hördes från torget.
Serak kastade sig mot väggen och undkom med blotta förskräckelsen Meddli´ns öde när denne träffades av ett klarblått eldklot och förvandlades till en vrålande hög av smält kött och aska. I gränden kunde han ana omöjligt snabba gestalter närma sig med dragna svärd och dolkar.
Alvpojkarna hade tydligen tröttnat på leken och bestämt sig för att avsluta det hela själva.
-”KOM OCH SMAKA ER DÖD ALVPATRASK!” vrålade Tessla och mötte angriparna i mynningen till bazaren, hennes yxa virvlade likt döden själv och hon verkade inte ens märka att hennes huvud skiljdes från hennes kropp.
Serak mötte Gerachs blick, orchen var redo och i bärsärksrusets klor, blodet rann från hans stympade högerarm. Han hade många fallna vänner att hämnas…
Såga mig gärna, jag hoppas jag kan ta det :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)